ilonagabriella

Nu blev det sådär rysligt längesen igen. Och fasligt mycket har hänt sen senast. Förra onsdagen packade vi ihop vårt fina lilla rum i vårt finna lilla Mellan, stuvade in allt i en liten hyrbil och vinkade adios amigos till södra delen av det här landet. Längs med östkusten for vi i dagarna två, genom äckliga småhålor och svindlande utsikter. På kvällarna omvandlade vi lilla pyttebilen till ett sovrum (tur att vi är småfolk, därinne hade det inte fått plats en centimeter längd till kan jag lova) och kröp ihop under alla kläder vi hade för att hålla värmen. Det gick fint, med hjälp av en flaska rötjut och mormors stickade raggsockar. Förra fredagen nådde vi målet, lilla kuststaden Newcastle. Trillade in på söta lilla hostelet i det höga, smala, gula huset precis vid stranden och här bor vi helt gratis mot att vi städar sisådär en timme om dagen. Det är lågsäsong här, vi är fyra som städar = ungefär ingenting att göra, så det är himla fint. Ägaren är en såndär himla skön lirare som vägrar växa upp och som stänger receptionen lite hur som helst när vågorna är bra att surfa på. 

Det är fint här. Det är så oerhört skönt att komma ut från oljud och avgaser i stora staden, och jösses vad jag längtat efter havet, utan att riktigt förstå det. Men, det är galet annorlunda och som vanligt med mig är jag inte hundra procent nöjd även när jag fått precis exakt det jag sagt att jag vill ha. Det är verkligen en fin stad, men den är så himla DÖD. Alltså. Det ska uppenbarligen bo 200 000 personer här. Jag kanske har sett 50 av dem. MAX. Och tydligen ska det vara en studentstad. Himla konstigt, och jag får lite för mycket Falköpings-vibbar när de få själar man faktiskt ser i centrum skyndar hem under beiga rockar när klockan börjar närma sig fem och skymningen faller. Lite för mycket oönskad deja vu när det bara finns butiker fulla med saker som ingen egentligen behöver. 

 

Åh jag vet inte, det är bra egentligen. Havet är fantastiskt, hostelet och de som bor här är hur fina som helst, och bredvid ligger en helt nyöppnad yoga-studio med utsikt över havet, där vi tar klasser några gånger i veckan och det blir själen glad av. Vi kollar på gamla 50-talsfilmer om kvällarna, och lagar ordentlig mat om dagarna. Tar havspromenader och dricker kaffe på Frankies där de serverar kaffet på gamla barnböcker. Men ändå. För tillfället försöker vi skaffa jobb för någon månad eller så, bara för att skrapa ihop några extra slantar så vi ska kunna resa den sista tiden, men om vi inte får något åker vi nog härifrån om en vecka. Antingen till Byron Bay eller Brisbane, för att hoppas på lite bättre jobblycka där.

 

Vi som såg så mycket fram emot att bli arbetslösa och inte ha något att göra. Vi blev rastlösa efter en och en halv dag, och letar efter projekt att fylla dagarna med hela tiden. Och snart börjar projekten faktiskt ta slut, i den här lilla stan. Tur att Audrey Hepburn och didgeridooyoga finns. Och Mikaela. Annars hade jag nog blivit galen.

Men! Allt är himla fint, såklart! Det är bra för oss att lära oss att ta det lite manana, trots allt.

 

 

 

Såhär hårt jobbas det om dagarna. Himla jobbigt jobb.

 

Fina Helen, som Mikaela hängde med i Kanada, kom och hälsade på! Himla skoj, som synes.