torsdagscupcakes i dårhuset
För att det här inlägget ska bli lite enklare att förstå måste jag börja med att förklara lite vår boendesituation.
Jag, John och Mikaela bor i ett stort gammalt hus i en stadsdel som heter Brunswick. Området är jättebra, huset är jättefint och jättekonstigt men helt helt unikt och vi trivs hur bra som helst. Huset har 10 rum som hyras ut, och jag tror att vi är cirka 13-14 personer som bor här. Fint låter ju det, som en jättestort kollektiv och hej och hå vad trevligt att lära känna alla och bli en stor lycklig familj! Kan man ju tänka. Så är inte fallet, riktigt. Det här är mer eller mindre ett dårhus. Inte så att människorna som bor här är galna, men de är så himla himla konstiga och folkskygga. Social fobi x 10000 på var och en skulle jag tro. På riktigt, det är på den nivån att ingen hälsar, ingen presenterade sig när vi flyttade in, och vissa av dem vänder när man möter dem någonstans här i huset. De är livrädda för oss. Detta är oerhört provocerande, för det är faktiskt inte så himla svårt.
I lördags flyttade en ny tjej in i huset, och döm av våran lycka när vi märkte att hon faktiskt var NORMAL! Denna rosahåriga, DJ:ande fransyska har tagit oss med storm, och när hon idag knackade på dörren med en låda från underbara The Cupcake Bakery fylld med goda grejer till oss allihopa, då var det nästan så jag ville gifta mig med henne. Alltså det är så SJUKT underbart att en normal människa flyttat in. Annars hade det nog inte dröjt länge tills vi flyttat ut. Fint!
