ilonagabriella

Fråga mig aldrig vad jag ska bli.

Fråga mig snarare vad jag ÄR

Och just nu är jag bara på rätt ställe.

Mitt i lyckan.

För det är egentligen inte så svårt, det där med lycka. Alla får vi våra små, små ledtrådar från oss själva. Bara man kan stänga av allt onödigt brus ibland och lyssna, riktigt noga.

Då hör man.

Och då vet man.

Inte en fulländad plan, men en liten aning om vart man bör befinna sig härnäst. Och följer man dessa små viskningar, då är det inte så svårt.

Jag vet inte vad som kommer att bli av mig, men jag vet att jag är rätt just precis nu. Mitt i lyckan.

Och det vet jag för att hjärtat säger det. Hela universum indikerar på det. Precis varje dag, inte hela dagarna var dag förstås, men minst en gång om dagen tänker jag på hur fantastiskt mitt liv är. Mer än så behöver jag inte veta just nu.

Just precis så enkelt är det.

Faktiskt.

Jag ser på mitt liv som en tavla. Eller, som något som ska bli en tavla. Just nu är det en ganska tom duk. En uppspänd, oändligt vit duk som jag målar mina dagar på. Och det är min uppgift att se till att all yta fylls med världens vidunder, färger & mönster. Varje dag vill jag kunna måla dit ännu en del som sedan kommer att bli den vackraste helheten. Innan jag flyger iväg från den här världen, vill jag ha ett konstverk som är så vackert att det gör ont i varenda cell. Först då kan jag lägga ner penseln.

Men inte förr.