ilonagabriella

Jag sitter på det minsta bibliotek jag varit på och försöker fylla i ryska visumansökningar. Det går sådär.

 

Snabb uppdatering: Apelsinplocket var värdelöst. Har nog aldrig jobbat så hårt och har nog aldrig fått så lite i betalt, i kombination. Vi bodde i en kontorsbarack utan toalett och med dusch i ladan, och det enda köket vi hade tillgång till låg i ett hus fullt av konstiga stirrande människor och musbajs. Vi jobbade i två dagar, men efter att vi räknat ut att vi tjänade ungefär 5 dollar i timmen sa vi tack och hej och for in till stan så snabbt vi kunde. Ett par dagar på hostel i Mildura där vi gick från att vara pankare än vi någonsin varit, till att vara rikare än vi någonsin varit, prisa skatteåterbäring! Sen fick Becky reda på att en pub/hotell som hon jobbat på förut sökte folk, och nu sitter vi här i Nhill. 2000 personer bor här, och det finna absolut ingenting att göra när vi inte jobbar. Men vi får boende och mat gratis, så här stannar vi nog i ett par veckor tills vi fått ihop lite deg att resa vidare för.  

 

Jobbet är fint men det gör så ont ont i hela kroppen att behöva ta emot all skit från sviniga bönder, som skämtar om dina tuttar och kritiserar precis allt du gör, försöker göra dig till åtlöje och försöker allt de kan för att reta upp dig. Det går emot alla mina värderingar att inte skrika tillbaka, men de är sådana små ynkrygg till människor, att det helt enkelt inte är värt det. Ignorerar man dem så tröttnar de till slut, och går upp och kräks ner sina hotellrum, skriker in i kudden över sina värdelösa liv och sina små kukar. Jag vet att ignorera är fel sätt att göra det på, men det är det enda jag kan göra just nu.

 

Förutom dessa små kryp är de flesta snälla, vi har mest locals som kommer in och hänger och de har himla fina historier att dela med sig av, eller sånger att sjunga. Fint ändå. 

Om ett par veckor åker vi tillbaka till älskade Melbourne! Sen Adelaide, sen Perth. Resten får vi ta senare.