ilonagabriella

Jag ville mest bara säga att jag lever. Bloggande har legat på is ett tag nu, har liksom inte funnits någon ork eller inspiration till nåt sånt.
Mycket har hänt sen sist. Vi har levt i våran lilla lycko-bubbla här i Mellan. Firat två fantastiska födelsedagar, och mest bara levt världens bästa liv, som vanligt. I lördags lämnade John oss, och nu är han snart hemma i Sverige igen. Det är helt galet, och dessa dagar spenderar jag bara med att försöka andas. Det är inte så illa som jag trodde det skulle bli, men det är svårt när sängen fortfarande luktar som han och det ekar i vårat alldeles för stora rum. Jag vet inte om jag hade överlevt utan Mikaela, som håller min hand, matar mig med glass och bokar överraskningar för att göra mig glad. 

Men, dagarna fortsätter komma och de fortsätter faktiskt vara ganske fantastiska. För jag vet att allt blir som det ska bli, precis så som det ska bli. Nu börjar min och Mikaelas tid här, det som vi har väntat så länge på. Och vi har börjat smida storslagna planer. 

Jag kan bara inte förstå vad som hände med all tid. Det kändes som om vi hade en evighet.