ilonagabriella

Jag har alltid trott att jag är en storstadsmänniska. Jag har alltid avskytt stillheten i den lilla stad jag kommer ifrån, och alltid har jag längtat till något större, något som har mer att erbjuda. Nu bor jag i en stad som inhyser ungefär 4 miljoner människor, och börjar inse mer och mer att det inte är något för mig. Allting låter så mycket, allting luktar så illa, allt är så stressrelaterat och framför allt så gör den här staden mig till en bitter människa. Jag är så trött på människor och minst en gång om dagen tänker jag att alla är dumma i huvudet. Det är oroväckande, för det är inte jag. Här, på en plats där alla är så fantastiskt balla att de inte ens kan se varandra i ögonen. Där alla är så speciella att de är precis likadana. Där alla har så mycket yta att det inte finns så mycket till övers att ha innanför bröstet. Där känner jag mer och mer att jag inte passar in.

Jag trivs fortfarande med det här livet. Jag trivs med att känna en puls, med att ha ett brett kulturutbud, med att kunna gå ut och dansa när jag vill, med att kunna gå vilse och upptäcka så mycket nytt. Det finns fortfarande så många städer jag vill utforska, och förhoppningsvis få bo i ett tag. Men sen, sen kommer det nog bli skogen. Jag längtar något så fasansfullt till skogen, jag längtar efter att få bo i mitt eget hus, där man kan sitta utomhus och dricka kaffe utan att svärta ner lungorna med tusenmiljoner avgaser. Där jag kan välja vilka människor jag vill umgås med och omges av. Där jag slipper alla dessa jävla iPhones och iPads och alla andra jävla i:n som det kryllar av. 

Ett ställe där jag inte blir bitter. Och allt de där kan jag längta så frutansvärt mycket efter ibland, fast jag vill verkligen inte ha det än på ett tag. Det räcker med att ha det någonstans där i hjärtat, där det ligger och hjälper mig att inte ruttna i havet av appar, androider och antidepressivt.