ilonagabriella

Jag hamnade på en efterfest i lördags.

Det är något som inte ofta händer, jag är inte ett stort fan av efterfester, och har nog aldrig varit på någon som faktiskt varit rolig. Men hur som helst, så blev det. Efter ett par svettiga timmar på dansgolvet hamnade jag och min syster i en lägenhet tillsammans med 5 killar som vi träffat tidigare under kvällen, som verkade trevliga. Stämningen var väldigt avslappnad, någon satte på musik i bakgrunden och vi satt mest och konverserade, pratade så som folk väl gör mest. Den oundvikliga frågan "Jaha och vad sysslar du med?" dök givetvis upp. En fråga som för de allra flesta inte är så komplicerad att svara på, men som alltid blir det om man svarar vad jag alltid svarar:
Jag pluggar genusvetenskap.
Jag kan aldrig säga det om jag inte är beredd på att hålla en mindre föreläsning om ämnet. Missförtro mig inte här, jag älskar givetvis att prata om det, och jag är medveten om att det är ett ämne som många inte har så stor koll på. Det klandrar jag ingen för. Jag älskar att få förklara vad det är jag pluggar, vad det är jag brinner för, om personen i fråga verkligen är intresserad av att låta mig prata, låta mig förklara, och göra detta på ett respektfullt sätt. Fullkomligt älskar det, såklart! 

Så det var vad jag gjorde. Förklarade, diskuterade, 5 gånger om eftersom dessa grabbar envisades med att vilja ha varsin privat liten föreläsning på tu man hand. Det gick bra, de var intresserade av vad jag hade att säga. Visst, ett litet "amen män HAR ju faktiskt mer muskelmassa än kvinnor så ÄR det ju bara"-argument hoppade väl in här och där, men det är ju inget som en inte har hört förr. 
Jag förklarade vad feminism är för mig, hur jag brinner för att avdramatisera ordet, och kom faktiskt till och med fram att de flesta i rummet skulle kunna kalla sig feminister, om de grundade det på mitt synsätt. YES-känslan där alltså (Även om de antagligen inte skulle kunna tänka sig att ta i ordet med tång dagen efter. Men ändå). Skeptismen fanns ju där givetvis, men i mitt sargade hjärta vill jag hoppas på att jag kanske satte igån någon liten slags tankereaktion. En vet ju aldrig. 

Så jävla pedagogisk och tillmötesgående har jag inte varit på hur länge som helst, om jag får säga det själv. 

Men självklart. Självklart så är det en av dessa MÄN som bara inte kan LÅTA BLI att kalla mig feministfitta. Flera gånger om. Helt oprovocerat. Fast såklart, det var ju "på skoj". Lite får man ju ta. 
(Samma kille som senare avbröt en diskussion med att slänga ur sig "öööh fåru in en tia där emellan elle??!" och syftade på gluggen jag har mellan mina framtränder. HIGH FIVE!!)

Allt efter som tiden gick försvann fler och fler män från rummet. För vi vet ju alla att efterfester är till för att ligga, och feministfittor släpper inte till. Vilket jävla bottenskrap de hade fått med sig hem.

Efter att ha blivit kallad fitta ungefär tio gånger fick jag nog, tog min arma syster under armen och deklarerade att nu var det färdigdiskuterat. 
Att sedan få dra på sig heelsen, fixa till lösögonfransarna och med näven uppsträckt (och en sarkastisk glimt i ögat, som jag inte tror uppfattades av någon i rummet) gasta: KROSSA PATRIARKATET, BRÖDER! och sedan marschera ut i söndagsgryningen, det kändes någonstans som en seger. 

Synd bara på de arma killarna som inte fick ligga.

Puss!
/Efterfestbottenskrapet