Idag är en konstig och samtidigt helt vanlig dag. Mikaelas sista dag på jobbet, och vi är nog båda känslomässiga berg-och-dalbanor för tillfället. Idag för exakt tre veckor sedan, anlände jag till ett mörkt och regnigt Vancouver, där en fruktansvärt efterlängtad storasyster stod och väntade, men blomsterbukett och en enorm röd ballong. I lilla Radow-bilen körde vi sedan två timmar bort till lilla Whistler, som ser ut nästan exakt som en saga. Första dagen, söndagen, hann jag med i princip allt som man bör hinna med under en visit här. Eggs bennies, ceasar, Whistler mountain och kokanee i en salig röra blev ganska intensivt för en jetlaggad svenska. På tisdagen fick jag insyn i Mikaelas vardag på Windflower Designs i lilla Squamish, och det är också här jag hängt en stor del av min Kanada-vistelse. Mycket blommor, mycket kläder, mycket spaning på galet snygga Kanadensare (förlåt John, du vet att du för alltid är den allra snyggaste jag vet!), mycket runtglidande och jag har nog aldrig druckit såhär mycket kaffe i hela mitt liv. Starbucks har oss att tacka för mycket den här månaden!
Kanada-vistelsen börjar lida mot sitt slut, och tre veckor i detta fantastiska land är på tok för lite. Men, jag har ändå hunnit med att få en smakbit av mycket det här landet har att erbjuda. Det har hunnits med lite hike, lite vandring, massamassa häng i världens vackraste natur, mycket dans, många björnar, och många många skogshuggande lumberjacks i rutiga skjortor med hundar lite spontant uppslängda ibak på monsterjeepen.
Det har varit fina fina dagar i ett helt fantastiskt land, och jag är nästan säker på att jag kommer tillbaka hit. Jag är inte riktigt klar med Kanada än. De närmsta dagarna fixar vi med viktighetssaker inför nästa resa, och på måndag är det halloween! Det kommer bli eeeepiskt!
Det är häftigt, det här med att få göra gästspel i kanadensarnas vardag. Och de är himla, himla fina.Det har varit fina dagar, men nu är det dags för nästa äventyr. Jag vet att det gör ont, men nu är det dags.
Idag fyller världens bästa ex-roomie/danskompis/tequilacompadre 20 långa år! Det gör fasligt ont i mitt gamla rövarhjärta att vara på fel sida jorden en sån här viktig dag, men jag litar på och vet att kollektivet fixar så hon får världens bästa dag! Födelsedagar är väldigt viktiga i det där hemmet, nämligen.
(PS den här gifen blev inte så fin men jag kunde inte välja bort några bilder så det får gå fint ändå DS)
Sitter här i hörnet av blomster-tältet och spanar på fredagsrushande människor. Mysigast i världen är att lyssna till folks små historier om vilka de köper blommor till osv. Sötast idag var nog en mamma som kom förbi och köpte två små gerberas, en till sin son och en till sin dotter. För ikväll skulle de minsann ha familjedejt, mamman med sin son och pappan med sin dotter. Dejt liksom. Fin grej!
Idag har vi frusit tårna av oss, höstruskvädret har hittat till Squamish men det är fint ändå. Fina chefen Jill svängde nyss förbi med varsin pumpkin-chai, folk är fredagsglada, jag DJ:ar och ikväll är det stort födelsedagsgalej i huset. Woopwoop!
Om två veckor sitter vi i Sydney istället. Lite skrämmande, men mest galet spännande. Eller mest bara galet.
Okej, så jag tänkte att jag kan skriva lite om vad jag gör här om dagarna i Kanada-landet. Min syster som jag är här och hälsar på jobbar som florist i grannstaden Squamish. Men hon har ingen butik, utan varje morgon sätter hon upp ett partytält och ställer ut hinkar med de finaste blommorna i världen och så står hon här och binder buketter åt folk. Himla flott! Hit följer jag med fem dagar i veckan, jag måste inte men det är så himla mysigt så jag kan inte låta bli! Jag sitter i ett hörn av tältet i en campingstol och gör massa olika grejer. Mest läser och spanar på alla snygga människor och hänger med systran. Jag springer och köper kaffe och juice och sushilunch ibland. Jag småpratar med kunder och lär känna stammisarna. Jag hänger med chefens sjukt söta ettåring som tittar förbi då och då och ibland sitter jag och bloggar. Som nu, till exempel. Himla mysigt! Fina fina livet.
Nyss dök det upp en himla liten människa bakom datorn.
"HOW ARE YOU?!?" skrek hon och sprang iväg. Finaste lilla då!
Nu ska jag springa iväg och fixa lite mellis, och ikväll har vi fått beordran att sätta på oss våra dancing shoes för det är minsann locals night på Bills! Åh fintfint.
Nu har det blivit natt igen här i Whistler, typ den enda tiden jag har tid att blogga och sånt.
Så nu kommer lite bilder och ett förhoppningsvis lite roligare inlägg än det förra!
Jag tänker lite att jag kan inte skriva om allt jag gjort sen jag kom hit, för det är alldeles för mycket att få ihop i ett inlägg. Så den här gången får det handla om vad jag hade för mig igår.
Igår förstår ni, igår var det en alldeles strålande söndag! Finaste vädret någonsin och Mikaela var ledig, så vi bestämde oss för att åka sex mil från Whistler, förbi världens mysrysigaste Gilbert Grape-håla Pemberton, till ett ställe som heter North Arm Farm. Det är en bondgård med massa fina djur och världens största odlingar, omringat av höga höga berg. Helt otroligt vackert. Där var det nämligen dags för pumpkin patch! Det innebar att jag, Mikaela och tusen små kottar (typ 0-10 år gamla) kommer dit med sina föräldrar och plockar pumpor från stora åkrar. Himla fint! Dit får man också komma om man vill plocka blåbär och jordgubbar och potatis och sånt. Som en 4H-gård, ungefär. Såhär såg det ut:
Japp, himla fint helt enkelt.
Efter denna himlans fina grej var det dags för nästa söndags-äventyr. I det här landet är alla himla förtjusta i att hajka och hålla på, så det täntke vi att det skulle vi ju också göra. Joffrey Lakes heter tre sjöar som ligger i närheten av Pemberton, och de tänkte vi hälsa på. Första sjön ligger bara 0,5 kilometer från parkeringsplatsen, medans andra sjön ligger ungefär 3 kilometer därifrån. 3 kilometer låter ju inte särskilt långt, men det var bara första sträckan som var rak skogsstig. Sen förstår ni! Sen blev det himla äventyrligt, då systrarna Ingvarsdotter/Johansson blev tvugna att klättra över frostiga, isiga, jättehala stenar i ett stup för att komma vidare. Ganska farligt kom vi fram till efteråt, men vi fixade det galant! Sista biten bestod i princip av klättring. Upp, upp, upp och jag förbannade den jävla naturen ett antal gånger innan vi äntligen äntligen faktiskt kom fram. Det var de längsta 3 kilometrarna i mitt liv, men jösses vad det var värt det! Mitt inne i skogen låg en smaragdgrön sjö, omgiven av djup djup skog och snötäckta, höga berg. Luften där uppe går inte att beskriva. Det var verkligen helt fantastiskt, och nu börjar jag förstå människor som sysslar med sånt här på riktigt. Det är inte riktigt klokt vilket land jag hamnat i.
Tänkte ju lite naivt att jag skulle bli bättre på det nu, när jag är ute i världen och far och faktiskt har något att skriva om. Men, tvärtom, så har det faktiskt blivit så att jag har alldeles för mycket för mig för att hinna blogga. Och egentligen känns det som ett ganska bra tecken, eller hur?
Hur som helst, för er som inte vet så har jag varit i Kanada i drygt en vecka, och nu är första gången som jag verkligen hinner sitta ner och skriva lite.
Förra fredagen bar det av. Med en alldeles för stor ryggsäck och en ilande känsla i magen satte jag mig på tåget från Falköping. Med Doris i lurarna bar det av, bort från Falköping för ett ganska långt tag. Jag tänker inte skriva så mycket om själva resan hit, för det är en ganska tråkig historia. Ni vet, tåg och buss och flygplan hit och dit. Lång, lång tid tog det. 19 timmars väntan i Frankfurt är inget jag direkt vill göra om, men det var ändå okej.
10 timmar på flygplan nummer 2, dubbade filmer på tyska och lite turbulens senare var jag framme. Visum och alla såna där viktighetssaker gick bra, jag är alltd så nervös inför sånt där, men det gick bra. Sen, ungefär sist av alla, kom jag ut till ett nervvrak till syster. Med ballonger och blommor stod hon där och grät storasystertårar och kramades sådär hårt som man gör när man inte fått kramas på ett helt år.
2 timmar senare var vi framme i lilla Whistler, jag kämpade mot jetlagen men fick faktiskt lov att gå och lägga mig ganska snart efter det.
Dagen efter jobbade Mikaela, men jag blev himla väl omhändertagen! Vi åkte upp i bergen och kikade, och där fick jag första aningen om vilket galet land jag faktiskt hamnat i. Galet, galet, galet.
För att det här inte ska bli för långt tror jag vi delar upp det lite, så det var allt ni fick så länge! Det kommer en liten uppdagtering om första veckan snart, jag lovar.
