ilonagabriella

Jag sitter på det minsta bibliotek jag varit på och försöker fylla i ryska visumansökningar. Det går sådär.

 

Snabb uppdatering: Apelsinplocket var värdelöst. Har nog aldrig jobbat så hårt och har nog aldrig fått så lite i betalt, i kombination. Vi bodde i en kontorsbarack utan toalett och med dusch i ladan, och det enda köket vi hade tillgång till låg i ett hus fullt av konstiga stirrande människor och musbajs. Vi jobbade i två dagar, men efter att vi räknat ut att vi tjänade ungefär 5 dollar i timmen sa vi tack och hej och for in till stan så snabbt vi kunde. Ett par dagar på hostel i Mildura där vi gick från att vara pankare än vi någonsin varit, till att vara rikare än vi någonsin varit, prisa skatteåterbäring! Sen fick Becky reda på att en pub/hotell som hon jobbat på förut sökte folk, och nu sitter vi här i Nhill. 2000 personer bor här, och det finna absolut ingenting att göra när vi inte jobbar. Men vi får boende och mat gratis, så här stannar vi nog i ett par veckor tills vi fått ihop lite deg att resa vidare för.  

 

Jobbet är fint men det gör så ont ont i hela kroppen att behöva ta emot all skit från sviniga bönder, som skämtar om dina tuttar och kritiserar precis allt du gör, försöker göra dig till åtlöje och försöker allt de kan för att reta upp dig. Det går emot alla mina värderingar att inte skrika tillbaka, men de är sådana små ynkrygg till människor, att det helt enkelt inte är värt det. Ignorerar man dem så tröttnar de till slut, och går upp och kräks ner sina hotellrum, skriker in i kudden över sina värdelösa liv och sina små kukar. Jag vet att ignorera är fel sätt att göra det på, men det är det enda jag kan göra just nu.

 

Förutom dessa små kryp är de flesta snälla, vi har mest locals som kommer in och hänger och de har himla fina historier att dela med sig av, eller sånger att sjunga. Fint ändå. 

Om ett par veckor åker vi tillbaka till älskade Melbourne! Sen Adelaide, sen Perth. Resten får vi ta senare.

 

Okej kompisar, så ni vet hur jag skrev för ett par dagar sedan om våran fantastiska plan: Åkta till Byron, sen till Miles utanför Brissy, plocka apelsiner and all that jazz? Man kan väl säga som så att den lilla planen inte existerar längre. Det visade sig att stället vi skulle jobba på inte existerade, att annonsen bara var en bluff osv osv. Vi har varit jättearga och besvikna för att vi har slösat bort våra dagar med att vänta på svar och försöka få tag i en människa som inte finns, ringa ett telefonnummer som inte existerar, gång på gång. Men idag hörrni! Idag kom fantastiska kompisen Becky över till hostelet och sa ungefär nä hörrni, nu tar vi tag i det här, jag vill följa med!

Och ungefär fem timmar senare satt vi där flygbiljetter till älskade saknade Melbourne imorgon, bussbiljetter till Mildura på lördag och en Jamie som ska hämta upp oss på Mildura station lördag eftermiddag. På söndag börjar vi jobba på hans och hans frus apelsinfarm mitt ute i ingenstanset, och det komer vi göra i cirka fyra veckor.

Jag har nog aldrig älskat mitt liv så mycket som jag gör nu. Zigenarhjärtat slår nästan hål i bröstet och imorgon kastar jag mig ut i något nytt och växer ännu lite till. 

 

 

 

När vi inte ville sova och gjorde lite John & Yoko-imitationer. Fina tider. 

Idag har verkligen varit världens bästa dag. Jag förstår inte hur vi bär oss åt, men vart jag och Mikaela än vänder våra små näsor i den här världen verkar det finnas folk som känner ett trängande behov av att TA HAND om oss. På ett bra sätt. Idag exempelvis, hängde vi hos fina Kristen (som bodde på vårt hostel men som nu flyttat till ett hus cirka två minuter bort) i ungefär sex timmar. DET ENDA vi gjorde under de där sex timmarna var att ligga på en madrass framför de två första Batmanfilmerna och bokstavligt talat bli matade med fyra olika gudomligt goda veganrätter. FYRA!!!! Samt en massa godis emellan varje rätt. Alltså det var värre än jul. Kristen är världens bästa, ni vet en sån där snäll vuxen person som det kan vara himla skönt att stöta på ute i världen då och då. Fan va FINT.

 

OCH JUST DET JA!! Vi har ju stora planerna! På onsdag (troligtvis) så drar vi härifrån med en annan ny kompis, Becky från Wales som är ungefär det roligaste jag träffat. Ett par nätter ska vi spendera i Byron Bay, få lite sol på näsan och dreggla över saltstänkta surfbums. SEN! Sen ska vi ut mitt i ingenjävlastans, fem timmar inlands från Brisbane, till pyttelilla hålan Miles där vi ska bo i ungefär en månad och plocka apelsiner. Sex dagar i veckan, nio timmar om dan. Oj det kommer bli slitigt och överjävligt och fantastiskt på samma gång kan jag tänka mig. HURRA! Jag tänker mig en romatinserad bild av mig själv i äppelknyckarbyxor och gubbkeps a la Tobey Maguire i Ciderhusreglerna, ungefär. Hoppas det inte sitter för många äckliga små spindeldjur i de där träden bara. Det pallar jag bara inte. 

 

 

Och just nu gör inte Newcastle mig speciellt glad. Vi försöker varje dag få tag i nästa steg för nu har vi sett allt som finns att se här, och kommit fram till att det inte är något för oss. Havet är fint, men Newcastle konstigt. Himla konstigt. Jobbigare blir det när vänner från Melbourne skriver att jag ska komma tillbaka, tillbaka hem. Åh alltså.

Vi var i Sydney en sväng i tisdags! Fy vad jag gillar den staden. Finns ingenting att inte älska med den,