ilonagabriella

Idag har jag varit ledig och mest hängt i min nya favvopark, Fitzroy gardens. När jag satt där på en parkbänk och läste lite kom det fram en tjej och frågade om jag ville ha en glass, för hennes kompis ville inte ha den. Alltså. Har nog aldrig blivit så lycklig i hela mitt liv.

Jag har alltid trott att jag är en storstadsmänniska. Jag har alltid avskytt stillheten i den lilla stad jag kommer ifrån, och alltid har jag längtat till något större, något som har mer att erbjuda. Nu bor jag i en stad som inhyser ungefär 4 miljoner människor, och börjar inse mer och mer att det inte är något för mig. Allting låter så mycket, allting luktar så illa, allt är så stressrelaterat och framför allt så gör den här staden mig till en bitter människa. Jag är så trött på människor och minst en gång om dagen tänker jag att alla är dumma i huvudet. Det är oroväckande, för det är inte jag. Här, på en plats där alla är så fantastiskt balla att de inte ens kan se varandra i ögonen. Där alla är så speciella att de är precis likadana. Där alla har så mycket yta att det inte finns så mycket till övers att ha innanför bröstet. Där känner jag mer och mer att jag inte passar in.

Jag trivs fortfarande med det här livet. Jag trivs med att känna en puls, med att ha ett brett kulturutbud, med att kunna gå ut och dansa när jag vill, med att kunna gå vilse och upptäcka så mycket nytt. Det finns fortfarande så många städer jag vill utforska, och förhoppningsvis få bo i ett tag. Men sen, sen kommer det nog bli skogen. Jag längtar något så fasansfullt till skogen, jag längtar efter att få bo i mitt eget hus, där man kan sitta utomhus och dricka kaffe utan att svärta ner lungorna med tusenmiljoner avgaser. Där jag kan välja vilka människor jag vill umgås med och omges av. Där jag slipper alla dessa jävla iPhones och iPads och alla andra jävla i:n som det kryllar av. 

Ett ställe där jag inte blir bitter. Och allt de där kan jag längta så frutansvärt mycket efter ibland, fast jag vill verkligen inte ha det än på ett tag. Det räcker med att ha det någonstans där i hjärtat, där det ligger och hjälper mig att inte ruttna i havet av appar, androider och antidepressivt.

En bra sak att bo med en floristsyster är att man alltid får hem färska blommor. En dålig sak är att blomnörderiet smittar av sig något fasansfullt mycket. Den här buketten satte jag ihop igår och jag kan inte sluta titta på den. Sitta och glo på en vas med blommor hela dagen liksom, hur bra kan det vara för min sociala utveckling egentligen? Men, vad ska man göra, de är ju så HIMLA FINA! Speciellt innan liljorna slått ut helt. Åh.

Jag ville mest bara säga att jag lever. Bloggande har legat på is ett tag nu, har liksom inte funnits någon ork eller inspiration till nåt sånt.
Mycket har hänt sen sist. Vi har levt i våran lilla lycko-bubbla här i Mellan. Firat två fantastiska födelsedagar, och mest bara levt världens bästa liv, som vanligt. I lördags lämnade John oss, och nu är han snart hemma i Sverige igen. Det är helt galet, och dessa dagar spenderar jag bara med att försöka andas. Det är inte så illa som jag trodde det skulle bli, men det är svårt när sängen fortfarande luktar som han och det ekar i vårat alldeles för stora rum. Jag vet inte om jag hade överlevt utan Mikaela, som håller min hand, matar mig med glass och bokar överraskningar för att göra mig glad. 

Men, dagarna fortsätter komma och de fortsätter faktiskt vara ganske fantastiska. För jag vet att allt blir som det ska bli, precis så som det ska bli. Nu börjar min och Mikaelas tid här, det som vi har väntat så länge på. Och vi har börjat smida storslagna planer. 

Jag kan bara inte förstå vad som hände med all tid. Det kändes som om vi hade en evighet.