sverige nu & valentines då
everyone knows books are better than life, that's why they're books.
Känns som om min familj förstått sig på what I'm all about liksom, om man kikar på årets julklappsskörd. Genus, Tove Jansson, fantastiskt vidrig galenskaps-skräck och vackra bögar, ungefär allt jag någonsin vill ha.
Hej förresten, jag är hemma i Sverige igen och har varit här i en månad, ungefär. Jag har mest spenderat tiden med att göra jul och ta hand om en sjuk mormor. Kramat på fina och lekt i snön. Bakat ungefär varevigaste dag i december. Försökt återförenas med en hembygd som spottar ut mig som en hårboll. Förlåt Falköping, förlåt om jag gjort dig besviken, men vi har faktiskt aldrig fungerat särskilt bra ihop. Nu har du vänt mig ryggen helt, och jag antar att det är okej. Man kan ju inte förlåta någon som varit otrogen bara sådär. Men det är nog lika bra, för det har nog mer eller mindre varit en destuktivt förhållande från början, tycker du inte? Jag har så mycket att tacka dig för, men det kommer aldrig bli du och jag, Falköping. Det är okej att du reagerar som du gör.
Det är himla svårt det där. att komma tillbaka dit där man har sina rötter, och inse att man inte tillhör. Inte det minsta. Jag är rotlös och hemlös, har ett tak över huvudet men inte över hjärtat.
Nu får det hända något nytt snart. Jag ser fram emot 2013, och smider storslagna planer! Först ut är att försöka åka tillbaka till Norge och få ihop lite dollars, jag har nämligen aldrig varit så pank i hela mitt liv som jag är just nu. Nu kan jag inte sitta här och baka kakor längre. Välkommen 2013! Hoppas du blir minst lika fantastisk som 2012 varit.
Hej förresten, jag är hemma i Sverige igen och har varit här i en månad, ungefär. Jag har mest spenderat tiden med att göra jul och ta hand om en sjuk mormor. Kramat på fina och lekt i snön. Bakat ungefär varevigaste dag i december. Försökt återförenas med en hembygd som spottar ut mig som en hårboll. Förlåt Falköping, förlåt om jag gjort dig besviken, men vi har faktiskt aldrig fungerat särskilt bra ihop. Nu har du vänt mig ryggen helt, och jag antar att det är okej. Man kan ju inte förlåta någon som varit otrogen bara sådär. Men det är nog lika bra, för det har nog mer eller mindre varit en destuktivt förhållande från början, tycker du inte? Jag har så mycket att tacka dig för, men det kommer aldrig bli du och jag, Falköping. Det är okej att du reagerar som du gör.
Det är himla svårt det där. att komma tillbaka dit där man har sina rötter, och inse att man inte tillhör. Inte det minsta. Jag är rotlös och hemlös, har ett tak över huvudet men inte över hjärtat.
Nu får det hända något nytt snart. Jag ser fram emot 2013, och smider storslagna planer! Först ut är att försöka åka tillbaka till Norge och få ihop lite dollars, jag har nämligen aldrig varit så pank i hela mitt liv som jag är just nu. Nu kan jag inte sitta här och baka kakor längre. Välkommen 2013! Hoppas du blir minst lika fantastisk som 2012 varit.
denmark:
rock me mama like a whagon weel rock me mama anyway you feel
Nu är vi i Denmark, fem timmar söder om Perth på västkusten, och hälsar på vänner till Chris. De är så himla fina,. De bor i ett hus mitt ute i skogen med höns som sprätter omkring i trädgården och utomhusdusch så man kan duscha under stjärnhimlen på kvällen. Charmigaste 2-åringen har de också, och en stor veranda med udda gamla fåtöljer och mycket Xavier Rudd och Seasick Steve i skivsamlingen. Och veggos, såklart. Så här hänger vi och har det allmänt fint som ni kanske kan förstå. Nu är det natt och alla sover, regnet bara öser ner och jag återupptäcker gammal favoritmusik och förstår inte varför jag inte bara bygger mig en liten studio i skogen och gräver ner mig i det där, för det är ju egentligen det enda som kan få hjärtat att blöda såhär. Just är den här låten på repeat och jag skrattar återigen åt mig själv som alltid hatat country, men har förstått att jag helt enkelt bara lyssnat på helt fel sorts country. För det här är ju det finaste som finns och det är synd att alla sover för annars skulle jag sjunga med så högt jag bara kunde för stämmorna bara virvlar i huvet och vill ut. Såhär låter det finaste:
På söndag åker vi till Perth och hänger där i tvä veckor innan vi flyger till Brisbane och spenderar de sista veckorna i landet på östkusten där vi har mer kompisar att bo hos. 6:e november flyger vi från Sydney till Peking och spenderar tre dagar där (möter upp John bland annat) innan tåget mot Ryssland avgår. Sen är vi hemma i Sverige igen i början på december och hur fantastiskt det än ska bli att träffa alla fina igen, och hur fantastiskt det ändå ska bli att få andas Sverige-luften igen, är det något i mig som bara skriker i ren och skär panik för jag är inte redo för Sverige. Jag är inte klar med Australien, inte klar med den här delen av världen och jag vill så gärna gärna tillbaka. Ska fan hitta ett sätt.
Hej så länge!
har en dejt med den här killen, i Peking i November.
herreguvaskajaghapåmigliksom.
en söndag på Union Hotel
Vi har det så himla fint på Union Hotel för tillfället. Alla är snälla, och vi har liksom blivit en liten familj. Dessutom har jag och Mikaela fått flytta upp i en av hotellsviterna, har nog aldrig bott så lyxigt i hela mitt liv. Fina fisken! I söndags hade vi första varma vårdagen. Vi tvättade, hängde stora vita lakan på tork och mitt i mellan hann vi med kaffe i solen och hund-häng. Typiskt att vi ska åka härifrån så snart, men det är antagligen delvis därför det är så bra.
lately:
Nhill
Jag sitter på det minsta bibliotek jag varit på och försöker fylla i ryska visumansökningar. Det går sådär.
Snabb uppdatering: Apelsinplocket var värdelöst. Har nog aldrig jobbat så hårt och har nog aldrig fått så lite i betalt, i kombination. Vi bodde i en kontorsbarack utan toalett och med dusch i ladan, och det enda köket vi hade tillgång till låg i ett hus fullt av konstiga stirrande människor och musbajs. Vi jobbade i två dagar, men efter att vi räknat ut att vi tjänade ungefär 5 dollar i timmen sa vi tack och hej och for in till stan så snabbt vi kunde. Ett par dagar på hostel i Mildura där vi gick från att vara pankare än vi någonsin varit, till att vara rikare än vi någonsin varit, prisa skatteåterbäring! Sen fick Becky reda på att en pub/hotell som hon jobbat på förut sökte folk, och nu sitter vi här i Nhill. 2000 personer bor här, och det finna absolut ingenting att göra när vi inte jobbar. Men vi får boende och mat gratis, så här stannar vi nog i ett par veckor tills vi fått ihop lite deg att resa vidare för.
Jobbet är fint men det gör så ont ont i hela kroppen att behöva ta emot all skit från sviniga bönder, som skämtar om dina tuttar och kritiserar precis allt du gör, försöker göra dig till åtlöje och försöker allt de kan för att reta upp dig. Det går emot alla mina värderingar att inte skrika tillbaka, men de är sådana små ynkrygg till människor, att det helt enkelt inte är värt det. Ignorerar man dem så tröttnar de till slut, och går upp och kräks ner sina hotellrum, skriker in i kudden över sina värdelösa liv och sina små kukar. Jag vet att ignorera är fel sätt att göra det på, men det är det enda jag kan göra just nu.
Förutom dessa små kryp är de flesta snälla, vi har mest locals som kommer in och hänger och de har himla fina historier att dela med sig av, eller sånger att sjunga. Fint ändå.
Om ett par veckor åker vi tillbaka till älskade Melbourne! Sen Adelaide, sen Perth. Resten får vi ta senare.
Om ett par veckor åker vi tillbaka till älskade Melbourne! Sen Adelaide, sen Perth. Resten får vi ta senare.
Zigenarliv
Okej kompisar, så ni vet hur jag skrev för ett par dagar sedan om våran fantastiska plan: Åkta till Byron, sen till Miles utanför Brissy, plocka apelsiner and all that jazz? Man kan väl säga som så att den lilla planen inte existerar längre. Det visade sig att stället vi skulle jobba på inte existerade, att annonsen bara var en bluff osv osv. Vi har varit jättearga och besvikna för att vi har slösat bort våra dagar med att vänta på svar och försöka få tag i en människa som inte finns, ringa ett telefonnummer som inte existerar, gång på gång. Men idag hörrni! Idag kom fantastiska kompisen Becky över till hostelet och sa ungefär nä hörrni, nu tar vi tag i det här, jag vill följa med!
Och ungefär fem timmar senare satt vi där flygbiljetter till älskade saknade Melbourne imorgon, bussbiljetter till Mildura på lördag och en Jamie som ska hämta upp oss på Mildura station lördag eftermiddag. På söndag börjar vi jobba på hans och hans frus apelsinfarm mitt ute i ingenstanset, och det komer vi göra i cirka fyra veckor.
Jag har nog aldrig älskat mitt liv så mycket som jag gör nu. Zigenarhjärtat slår nästan hål i bröstet och imorgon kastar jag mig ut i något nytt och växer ännu lite till.
Newcastle i pastell
Octopus's garden
One octopus
Two octopie
en liten anledning att sakna Melbourne:
med solen i ögonen
En sån där natt på Blyth Street
När vi inte ville sova och gjorde lite John & Yoko-imitationer. Fina tider.
Om folk som tar hand oss & apelsinplock!
Idag har verkligen varit världens bästa dag. Jag förstår inte hur vi bär oss åt, men vart jag och Mikaela än vänder våra små näsor i den här världen verkar det finnas folk som känner ett trängande behov av att TA HAND om oss. På ett bra sätt. Idag exempelvis, hängde vi hos fina Kristen (som bodde på vårt hostel men som nu flyttat till ett hus cirka två minuter bort) i ungefär sex timmar. DET ENDA vi gjorde under de där sex timmarna var att ligga på en madrass framför de två första Batmanfilmerna och bokstavligt talat bli matade med fyra olika gudomligt goda veganrätter. FYRA!!!! Samt en massa godis emellan varje rätt. Alltså det var värre än jul. Kristen är världens bästa, ni vet en sån där snäll vuxen person som det kan vara himla skönt att stöta på ute i världen då och då. Fan va FINT.
OCH JUST DET JA!! Vi har ju stora planerna! På onsdag (troligtvis) så drar vi härifrån med en annan ny kompis, Becky från Wales som är ungefär det roligaste jag träffat. Ett par nätter ska vi spendera i Byron Bay, få lite sol på näsan och dreggla över saltstänkta surfbums. SEN! Sen ska vi ut mitt i ingenjävlastans, fem timmar inlands från Brisbane, till pyttelilla hålan Miles där vi ska bo i ungefär en månad och plocka apelsiner. Sex dagar i veckan, nio timmar om dan. Oj det kommer bli slitigt och överjävligt och fantastiskt på samma gång kan jag tänka mig. HURRA! Jag tänker mig en romatinserad bild av mig själv i äppelknyckarbyxor och gubbkeps a la Tobey Maguire i Ciderhusreglerna, ungefär. Hoppas det inte sitter för många äckliga små spindeldjur i de där träden bara. Det pallar jag bara inte.
Ungefär såhär:
Och just nu gör inte Newcastle mig speciellt glad. Vi försöker varje dag få tag i nästa steg för nu har vi sett allt som finns att se här, och kommit fram till att det inte är något för oss. Havet är fint, men Newcastle konstigt. Himla konstigt. Jobbigare blir det när vänner från Melbourne skriver att jag ska komma tillbaka, tillbaka hem. Åh alltså.
Vi var i Sydney en sväng i tisdags! Fy vad jag gillar den staden. Finns ingenting att inte älska med den,
Vi var i Sydney en sväng i tisdags! Fy vad jag gillar den staden. Finns ingenting att inte älska med den,
Hej kompisar!
Nu blev det sådär rysligt längesen igen. Och fasligt mycket har hänt sen senast. Förra onsdagen packade vi ihop vårt fina lilla rum i vårt finna lilla Mellan, stuvade in allt i en liten hyrbil och vinkade adios amigos till södra delen av det här landet. Längs med östkusten for vi i dagarna två, genom äckliga småhålor och svindlande utsikter. På kvällarna omvandlade vi lilla pyttebilen till ett sovrum (tur att vi är småfolk, därinne hade det inte fått plats en centimeter längd till kan jag lova) och kröp ihop under alla kläder vi hade för att hålla värmen. Det gick fint, med hjälp av en flaska rötjut och mormors stickade raggsockar. Förra fredagen nådde vi målet, lilla kuststaden Newcastle. Trillade in på söta lilla hostelet i det höga, smala, gula huset precis vid stranden och här bor vi helt gratis mot att vi städar sisådär en timme om dagen. Det är lågsäsong här, vi är fyra som städar = ungefär ingenting att göra, så det är himla fint. Ägaren är en såndär himla skön lirare som vägrar växa upp och som stänger receptionen lite hur som helst när vågorna är bra att surfa på.
Det är fint här. Det är så oerhört skönt att komma ut från oljud och avgaser i stora staden, och jösses vad jag längtat efter havet, utan att riktigt förstå det. Men, det är galet annorlunda och som vanligt med mig är jag inte hundra procent nöjd även när jag fått precis exakt det jag sagt att jag vill ha. Det är verkligen en fin stad, men den är så himla DÖD. Alltså. Det ska uppenbarligen bo 200 000 personer här. Jag kanske har sett 50 av dem. MAX. Och tydligen ska det vara en studentstad. Himla konstigt, och jag får lite för mycket Falköpings-vibbar när de få själar man faktiskt ser i centrum skyndar hem under beiga rockar när klockan börjar närma sig fem och skymningen faller. Lite för mycket oönskad deja vu när det bara finns butiker fulla med saker som ingen egentligen behöver.
Åh jag vet inte, det är bra egentligen. Havet är fantastiskt, hostelet och de som bor här är hur fina som helst, och bredvid ligger en helt nyöppnad yoga-studio med utsikt över havet, där vi tar klasser några gånger i veckan och det blir själen glad av. Vi kollar på gamla 50-talsfilmer om kvällarna, och lagar ordentlig mat om dagarna. Tar havspromenader och dricker kaffe på Frankies där de serverar kaffet på gamla barnböcker. Men ändå. För tillfället försöker vi skaffa jobb för någon månad eller så, bara för att skrapa ihop några extra slantar så vi ska kunna resa den sista tiden, men om vi inte får något åker vi nog härifrån om en vecka. Antingen till Byron Bay eller Brisbane, för att hoppas på lite bättre jobblycka där.
Vi som såg så mycket fram emot att bli arbetslösa och inte ha något att göra. Vi blev rastlösa efter en och en halv dag, och letar efter projekt att fylla dagarna med hela tiden. Och snart börjar projekten faktiskt ta slut, i den här lilla stan. Tur att Audrey Hepburn och didgeridooyoga finns. Och Mikaela. Annars hade jag nog blivit galen.
Men! Allt är himla fint, såklart! Det är bra för oss att lära oss att ta det lite manana, trots allt.
Men! Allt är himla fint, såklart! Det är bra för oss att lära oss att ta det lite manana, trots allt.
Såhär hårt jobbas det om dagarna. Himla jobbigt jobb.
Fina Helen, som Mikaela hängde med i Kanada, kom och hälsade på! Himla skoj, som synes.
Söndag mitt i veckan & förvirringen.
Sovmorgon tillsammans med Mikaela. Morgonpromenad i vårat fina Brunswick. Två lediga dagar mitt i veckan eftersom jag alltid jobbar helger. Kila in på ekobutiken runt hörnet & köpa frukostsurdegsbröd i papperspåse & lyxa till det med köpekaffe. Slänga några ord med svenskan i den fina vintage-butiken, hitta ett halsband som vi var och kikade på för flera flera månader sedan. Tvätta lite & skeppa iväg ansökningar om att få jobba i regnskogen uppe i Queensland. Kaffe i fönstret & sommar i p1. Gå till affären och köpa mat som kroppen blir glad av & kika på Jurassic Park ikväll när Mikaela kommer hem från jobbet. Två veckor till är det jag & du, Melbourne, som jag älskat & hatat passionerat i åtta månader. Gud vad det är dags för något nytt, & gud vad jag är glad att vi inte åkta härifrån tidigare. Det tod sin tid att göra den här staden till våran egen, men vi gav inte upp. Nu vill jag bara härifrån innan jag blir bitter.
Igår kväll hade vi hejdå-middag med våra finaste vänner här, som åker hem till England idag. Som tur är så kommer de tillbaka om några veckor igen, och förhoppningsvis ses vi på västkusten om ett par månader. Det börjar bli så verkligt nu.
Igår kväll hade vi hejdå-middag med våra finaste vänner här, som åker hem till England idag. Som tur är så kommer de tillbaka om några veckor igen, och förhoppningsvis ses vi på västkusten om ett par månader. Det börjar bli så verkligt nu.
Jag är så tillfreds & förvirrad som en människa kan vara, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Ett år går förbi så fort, och om fyra månader lämnar vi den här delen av världen. Vad som händer efter jul har jag ingen aning om, men jag är inte så väldigt stressad över det. Det löser sig alltid på bästa sätt. Plugga i Sverige och vara nära dem jag älskar mest, eller fortsätta resa? Jag har verkligen ingen aning, och tänker bara fortsätta researcha och låta tiden utvisa. Att bara flyta med och låta livet ramla fram vart det vill är något jag blivit ganska bra på. Och det är oftast så det blir som allra allra bäst. Det här livet är på tok för stort för att tas på allvar.
dimmiga dagar.
det där var fina dagar.
helgen.
