ilonagabriella

Just nu svider det till lite i hjärtat att inte vara hemma i Sverige, då Hultan bjuder på ungefär århundradets bästa line-up. Jag låtsas helt enkelt som att det inte händer och fokuserar på att planera nästkommande månader i mitt liv istället. För jag börjar bli så olidligt rastlös.

Fina lilla Mellan, som jag avskydde så när vi först kom hit. Som jag började avguda bara för ett par månader sedan. Som jag kommer sakna som en älskad och som jag samtidigt inte vill spendera en dag till i. Det är väl just nu, när tillvaron är som stabilast, som det är dags att bryta upp. Jag har världens bästa jobb som jag ägr skiten ur varje dag, det finns inte så mycket mer jag kan lära mig om det där arbetet nu för tillfället. Har världens finaste arbetskamrater, så himla fina och störda och speciella varenda en av dem. Har världens bästa boss. Bor i världens finaste rum med gamla trägolv, öppen spis, New Orleans-veranda och eucalyptusträd utanför fönstret. Lever i världens finaste bubbla med min bästa vän och syster. Och nu, när allt är precis sådär perfekt, är det dags att sticka hål på bubblan. Att riva ner tornet och kasta ut sig själv i kylan igen.

För det är ju faktiskt det här som mitt resande handlar om. Att bevisa för mig själv, gång på gång, att jag kan komma tomhänt och bygga upp något av det mest spektakulära som finns. Ett liv, en tillvaro. Den tillfredsställelese och den kick man får när man väl står där vid målsnöret, den går inte att jämföra med något annat i hela världen. Jag har aldrig känt mig så stark och handlingskrafitg som jag gör nu, och då är det dags att börja om från noll igen. Så att jag inte riskerar att bli för självgod.

Passar på att lära aussiekidsen på planetariumet lite svenska nyttigheter. Hurra för mig själv!

Jag får såna galna hookups ibland. Exempleivs nu, så känns det som att hela min tillvaro kretsar runt den här låten & videon. Har aldrig sett eller hört något finare.

Som inte är så himla nyhetig längre, men iallafall så kördes en liten nål genom min arma snok för ett par veckor sen. Det var minsann lite läskigt men allt gick fort och lätt och nu är den nästan helt läkt. Alltså så HIMLA nöjd!

I måndags var jag ledig och åkte ut till förorten för att upptäcka ett annat Savers jag hade hört talas om. För er som inte vet så är Savers ett paradis. Det är en second hand-butik som är ungefär som Kupan i Falköping gånger hundra tusen. Det finns ett tio minuter från vårt hus och jag är där nästan varje dag. 
Iallafall, så hittade jag ute i ghettot det konstigaste och mest fantastiska plagget jag ägt. Någonsin. Jag är helt förälskad och på lördag ska vi ut i natten tillsammans. 

Här är miraklet:

Hejhej från State Library of Victoria, världens finaste bibliotek! Vi har inget internet hemma för tillfället så jag känner mig lite avskuren från omvärlden, vilket iochförsig är ganska fint. Jag är världens gladaste idag! Här är anledningarna:

* Vi hade världens finaste semester uppe i Queensland! Själva Cairns var ganska tråkigt, men i hyrde en bil och körde runt i ett par dagar. Vi hamnade i en himla fin regnskog, Daintree heter den, och där var vi med om en himla massa fina äventyr. Bland annat så åkte vi med en galen queenslandare ut på hans båt och kikade på en enorm krokodil, bland annat letade vi som galningar efter en helig aboriginalkälla mitt i regnskogen (HITTADE DEN OCKSÅ SÅKLART!) bland annat sov vi i ett safaritält vid finaste Cape Tribulation och bland annat så dödade vi en megastor kackerlacka & hängde i finaste lilla hippiestaden Port Douglas. Alltså jag älskar Queensland. Bilder kommer en annan dag för det här nätverket är på tok för segt för sånt.

Idag regnar det i Mellan, jag ska precis dra mig ur min varma säng, ut i regnet och iväg till jobbet, vilket inte känns sådär överfantastskt för tillfället. Men! Vad som ÄR helt överfantastiskt är att imorgon bitti lämnar vi den här numera himla kalla delen av landet och far upp till Cairns i Queensland! Åh ska bli så himla fint. I fyra dagar ska vi hänga i solen, köra längs med Great Barrier Reef och hänga runt i regnskogar.

Fråga mig aldrig vad jag ska bli.

Fråga mig snarare vad jag ÄR

Och just nu är jag bara på rätt ställe.

Mitt i lyckan.

 

För det är egentligen inte så svårt, det där med lycka. Alla får vi våra små, små ledtrådar från oss själva. Bara man kan stänga av allt onödigt brus ibland och lyssna, riktigt noga.

Då hör man.

Och då vet man.

 

Inte en fulländad plan, men en liten aning om vart man bör befinna sig härnäst. Och följer man dessa små viskningar, då är det inte så svårt.

 

Jag vet inte vad som kommer att bli av mig, men jag vet att jag är rätt just precis nu. Mitt i lyckan.

Och det vet jag för att hjärtat säger det. Hela universum indikerar på det. Precis varje dag, inte hela dagarna var dag förstås, men minst en gång om dagen tänker jag på hur fantastiskt mitt liv är. Mer än så behöver jag inte veta just nu.

 

Just precis så enkelt är det.

Faktiskt.

 

Jag ser på mitt liv som en tavla. Eller, som något som ska bli en tavla. Just nu är det en ganska tom duk. En uppspänd, oändligt vit duk som jag målar mina dagar på. Och det är min uppgift att se till att all yta fylls med världens vidunder, färger & mönster. Varje dag vill jag kunna måla dit ännu en del som sedan kommer att bli den vackraste helheten. Innan jag flyger iväg från den här världen, vill jag ha ett konstverk som är så vackert att det gör ont i varenda cell. Först då kan jag lägga ner penseln.

 

Men inte förr.

Hejhej bloggen. För några veckor sedan tog jag min arma syster under armen, lånade en bil av ett par vänner och styrde kosan ut mot stan. Det var fantastiskt skojigt och fantastiskt fint. Vi såg massa fint hav och sov på världens finaste lilla B&B, mitt ute i ingenstans. Fuck hostels, säger jag bara. Jag var en trafikfara några gånger, men det var enbart för att spica upp det hela lite grann. Så klart. Typ såhär såg det ut men det finns fler bilder på facebook om någon skulle vara intresserad.

 

 

spexet.

 

 

 

 

Det här med att Australien verkar ha blivit vad Ibiza var på 70-talet för europas alla kids. 
Men VARFÖR måste man åka till andra sidan jorden för att ändå bara hänga med folk från sin egen svenska lilla småstad? Spanien är också varmt, har jag hört. 

People are sheep.

Idag har jag varit ledig och mest hängt i min nya favvopark, Fitzroy gardens. När jag satt där på en parkbänk och läste lite kom det fram en tjej och frågade om jag ville ha en glass, för hennes kompis ville inte ha den. Alltså. Har nog aldrig blivit så lycklig i hela mitt liv.

Jag har alltid trott att jag är en storstadsmänniska. Jag har alltid avskytt stillheten i den lilla stad jag kommer ifrån, och alltid har jag längtat till något större, något som har mer att erbjuda. Nu bor jag i en stad som inhyser ungefär 4 miljoner människor, och börjar inse mer och mer att det inte är något för mig. Allting låter så mycket, allting luktar så illa, allt är så stressrelaterat och framför allt så gör den här staden mig till en bitter människa. Jag är så trött på människor och minst en gång om dagen tänker jag att alla är dumma i huvudet. Det är oroväckande, för det är inte jag. Här, på en plats där alla är så fantastiskt balla att de inte ens kan se varandra i ögonen. Där alla är så speciella att de är precis likadana. Där alla har så mycket yta att det inte finns så mycket till övers att ha innanför bröstet. Där känner jag mer och mer att jag inte passar in.

Jag trivs fortfarande med det här livet. Jag trivs med att känna en puls, med att ha ett brett kulturutbud, med att kunna gå ut och dansa när jag vill, med att kunna gå vilse och upptäcka så mycket nytt. Det finns fortfarande så många städer jag vill utforska, och förhoppningsvis få bo i ett tag. Men sen, sen kommer det nog bli skogen. Jag längtar något så fasansfullt till skogen, jag längtar efter att få bo i mitt eget hus, där man kan sitta utomhus och dricka kaffe utan att svärta ner lungorna med tusenmiljoner avgaser. Där jag kan välja vilka människor jag vill umgås med och omges av. Där jag slipper alla dessa jävla iPhones och iPads och alla andra jävla i:n som det kryllar av. 

Ett ställe där jag inte blir bitter. Och allt de där kan jag längta så frutansvärt mycket efter ibland, fast jag vill verkligen inte ha det än på ett tag. Det räcker med att ha det någonstans där i hjärtat, där det ligger och hjälper mig att inte ruttna i havet av appar, androider och antidepressivt.

En bra sak att bo med en floristsyster är att man alltid får hem färska blommor. En dålig sak är att blomnörderiet smittar av sig något fasansfullt mycket. Den här buketten satte jag ihop igår och jag kan inte sluta titta på den. Sitta och glo på en vas med blommor hela dagen liksom, hur bra kan det vara för min sociala utveckling egentligen? Men, vad ska man göra, de är ju så HIMLA FINA! Speciellt innan liljorna slått ut helt. Åh.

Jag ville mest bara säga att jag lever. Bloggande har legat på is ett tag nu, har liksom inte funnits någon ork eller inspiration till nåt sånt.
Mycket har hänt sen sist. Vi har levt i våran lilla lycko-bubbla här i Mellan. Firat två fantastiska födelsedagar, och mest bara levt världens bästa liv, som vanligt. I lördags lämnade John oss, och nu är han snart hemma i Sverige igen. Det är helt galet, och dessa dagar spenderar jag bara med att försöka andas. Det är inte så illa som jag trodde det skulle bli, men det är svårt när sängen fortfarande luktar som han och det ekar i vårat alldeles för stora rum. Jag vet inte om jag hade överlevt utan Mikaela, som håller min hand, matar mig med glass och bokar överraskningar för att göra mig glad. 

Men, dagarna fortsätter komma och de fortsätter faktiskt vara ganske fantastiska. För jag vet att allt blir som det ska bli, precis så som det ska bli. Nu börjar min och Mikaelas tid här, det som vi har väntat så länge på. Och vi har börjat smida storslagna planer. 

Jag kan bara inte förstå vad som hände med all tid. Det kändes som om vi hade en evighet.